Vår hjälte, Hampus Person borde varit född i en seriekrock. I en rondell, en kväll, med öppna spjäll.
En övergiven PV Sport
Vissa bilar förmedlar en känsla av övergivenhet. Den röda PV sport 65:a som jag byggde om så det stod det härliga till, var en sådan bil.
Vi hade uppnått en marschfart av 110 km/h på utfarten från Kalmar och långt, långt borta sågs en blondin höja tummen vilket fick mig att hojta:
−Det är hon! Den stora kärleken! Mina drömmars mål, hon liftar! Hon ska med!
Jag måste bekänna att detta var upptakten till en våldsam fyllestyrning. Inte minst med tanke på att jag druckit flera starköl och utöver det fått en käftsmäll av en expert på området.
Ska du sälja eller ha den själv?
Ska du sälja den eller ha den själv? frågade lackeraren Harry retoriskt. Jag ska ha den själv och den ska vara svart, kolsvart, sa jag
Stämpelklockorna var grönmelerade med silverfärgad urtavla och romerska siffror, de såg ut som om de kom från ett statligt rasbiologiskt forskningsinstitut, daterat 1930.
Reparatören Calimero kom förbi på sin sparkcykel. I hans stora verktygslåda fanns fyra nya munstycken som han bytte åt mig på ett nafs. Jag var tillbaka i rekordförsöket igen
En ovanligt händelserik lördag
Alla reparatörer var snabbfotade och de brukade kasta sig upp grensle på sparkcyklarna för att med en gång få fart på dem och den tunga verktygslådan.
Den stora magen bar upp ett hemgjort svetsarförkläde som kom från ett egenhändigt nedlagt vildsvin och ur detta förkläde vällde det fram en muskulös överkropp som slutade i en tjock hals och svarta vildsvinsborst i både skägg och hår.
Den nylackerade P1800:n blänkte i kvällssolen som en gnistrande svart prisma och det kändes som om det låg en jättestor diamant på gårdsplanen.
Jag gillar linjerna, fenor som en jänkare och instrumenteringen, den är häftig! sa jag. Samtidigt förträngde jag vetskapen om att det bara var hastighetsmätaren som fungerade.
Tillvaron såg jävligt dyster ut med min krockskadade P1800 i traktorgaraget och ett bilmissbruk som bara skapade mer och mer beroende.
Det här med att klättra upp i ett träd och dricka sprit tills man blev så berusad att man ramlade ned, var en idé som Taringen fått av mig.
Att gå på toa på Masten och tvätta sig var ett skämt. Det fick räcka med en raggardusch i bilen.
Summan av lasterna är konstant
Jag gick ut på glasverandans stentrappa som vetter mot Storegårdens åkrar, vände mig mot ladan och halade upp snusdosan jag haft i fickan. Sedan tog jag sats med höger arm och slungade dosan högt över ladans glittrande aluminiumtak.
På semester med grabbarna grus, forts.
Den föda som fanns i Taringens öra hade räckt till en hel familj med tvestjärtar, men tvestjärten själv saknades.
Summan av lasterna är konstant
forts.
Snusdosans sidor var bruna och dess blekta bokstäver "GROVSNUS" var en direkt anvisning att åter räta in mig i ledet av nikotinister.
Viskosositet..? I värmeskåpet? Men där har vi ju maten? sa Herbert. Han sneglade längtansfullt upp mot övre delen av fabriken där ledningen hade sitt kontor.
På semester med grabbarna grus
Då ser jag Dennis bägge händer fastklämda under bagageluckan! Jag ser hans händer försvinna under den blå luckan, tvärs över knogarna ligger bagageluckan och kanske är det därför han skriker; ÖPPNA..!
Bland brödsossar och beväringar
När brödsossen kom satte vi oss till rätta och på hans fryntliga uppmaning tog vi ut öronpropparna för att verkligen höra vad han hade att säga. Och ju mer han talade, desto mer upprörda blev vi.
Bland brödsossar & beväringar, forts.
De skrattade åt våra av grillad kyckling brunfärgade ansikten medan vi norpade servetter för att torka av oss innan vi beställde våra starköl.
Sista avsnittet i "Fabriken". När dörren slår igen lämnar jag fabriken för all framtid.
Copyright © Alla rättigheter förbehållna Gud
